Ibland får man höra frågan om varför Gud, om denne nu är allgod, allsmäktig och allvetande, tillät att människan frambringades i skapelsen när denne rimligen borde ha vetat hur vi skulle bli och att vi skulle orsaka och drabbas av en massa lidande under var och ens liv för att slutligen dö. Ja, det kan ju tyckas vara allt annat en en omtänksam och kärleksfull handling gentemot sin nästa. Men, som de Guds avbilder vi påstås vara gör vi ju detsamma när vi frambringar våra barn, våra "avbilder", till denna värld. Vi vet ju att de högst troligt inte kommer att gå igenom livet utan att behöva möta lidande och smärta. I vilket fall så är det enda vi med all säkerhet vet är att de en dag kommer att dö, en del dessutom tidigt, till och med redan innan de fått se dagens ljus. Vi vet även att defekter som vi har genetiskt i olika grad riskerar att föras vidare i avkomman och ibland är våra förutsättningarna att ge vår avkomma en bra start i livet dåliga rent socialt, materiellt, mentalt, ekonomiskt, m.m. Trots vetskapen om allt detta väljer vi ändå att låta att barnen bli till, precis som Gud. Eller går det verkligen att jämföra? Nja, vår motivation torde faktiskt en annan än Guds. Just med tanke på vår vetskap om förutsättningarna kan jag inte se det på annat sätt än att motivationen är rent egoistisk, i alla fall om vi saknar ett hopp om något mer än det vi vet. Då skaffar vi barn för vår egen skull. Det är vi som är det viktigaste, inte de barn vi låter frambringas till att böja sig för denna dimensionens villkor. Enligt kristen tro lät Gud dock människan bli till då Gud i sin allsmäktighet sett till att lidandet och döden inte är ett nödvändigt slutmål. Gud har gett oss en väg ut ur detta lidande vi nu i stunder befinner oss i och även visat oss en väg genom döden. Dessutom har Gud gett oss möjligheten att låta lidandet och döden i sig visa på denna väg och därmed vänt något som till synes kan verka meningslöst och ont till det motsatta. Sett ur detta perspektiv verkar människans existens ändå inte var en så dum idé. Gud har från första början haft en god anledning med att låta mänskligheten finnas till. Om vi inte tror på något mer än av att vi föds, lever (förhoppningsvis så angenämt som möjligt) för att sedan upphöra att existera, känns det som en rätt tvivelaktig motivation att sätta barn till världen. I alla fall inte en kärleksfull handling gentemot sin nästa, enligt mig.