Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren." Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?” Då sade han till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
(Luk. 4:16-23)
”Inte är han väl bättre än vad vi är, sa de. Han är bara en vanlig snickare och son till Maria. Vi känner hans bröder Jakob, Josef, Judas och Simon, och hans systrar bor ju också här mitt ibland oss." Och de retade sig på honom. Då sa Jesus till dem: "Ingenstans ser man ner så mycket på en profet som i hans hemstad och bland hans släktingar och i hans egen familj." Men eftersom folket i Nasaret inte trodde på Jesus så kunde han bara hjälpa några få sjuka där. På dem lade han händerna och de blev friska. Och han förvånade sig över att man inte ville tro på honom. Sedan gick Jesus runt i byarna och undervisade. (Mark. 6:1-6)
Jesus hade ett överflöd av kärlek som han av nåd ville ge som gåva till människorna. Han ville bland annat visa detta genom att hela de sjuka, men det gick inte då folket inte vill underordna sig Jesus som givare. De ville inte tro honom. De överordnade sig själva och ville sätta Jesus på prov. De hade helt enkelt fel inställning och var högmodiga istället för att komma med förkrossade, saktmodiga och ödmjuka hjärtan.
Han helar dem som har förkrossade hjärtan. (Ps. 147:3)
Det är en nåd att få kärlek. Kärlek ges ovillkorligt som en gåva som kan ta sig olika uttryck.
För att ta kunna emot kärlekens gåva måste mottagaren underordna sig givaren.
Ex. ”Åh, tack vad snäll du är som ger mig detta bidrag bara sådär!”
Båda blir tillfredsställda och kärleken flödar.
Om mottagaren istället överordnar sig givaren kan inte kärlekens gåva förmedlas.
Ex. ”Tack, men jag behöver inte detta bidrag. Det ordnar sig ändå!”
Givaren blir besviken då kärleken inte tas emot
Om mottagaren underordnar sig givaren, men av olika anledningar egentligen skulle vilja överordna sig, känner sig denne ofta sig stå i tacksamhetsskuld till givaren.
Ex.”Tack, det var snällt! (Hur ska jag kunna betala tillbaka detta nu)”
Mottagaren känner sig besvärad vilket hindrar kärleksflödet
”Kärlek” som avkrävs en givare blir ingen kärlek. Man kan inte kräva en gåva, den ges ju ovillkorligt av givaren. Föraktfullt försöker man stjäla kärlek.
Ex.”Om du inte gör si eller så visar du mig inte kärlek.”
Den bestulne känner sig kanske kränkt eller pressad och ”kärlek” blir en fråga om prestation. Prestationen kan alltid bli mer och den bestulne kommer säkerligen att känna sig otillräcklig. Avkrävaren kommer troligen att bli osäker på den andres intentioner och kräva mer ”kärlek” som bevis. Båda blir frustrerade och kärleken rinner bort.
Hur lär man då framtidens människor - barnen – att ta emot kärlekens ovillkorliga gåva? Jo, det börjar förstås i familjen. Hur kan då föräldrarna utan tvång få barnet att underordna sig dem så det kan ta emot den kärlek föräldrarna vill ge ovillkorligt, av nåd. Att barnet kräver föräldrarnas kärlek är ju ingen optimal väg som visats ovan. En bra metod är Guds väg, att föräldrarna själva föregår med gott exempel och underordnar sig varandra som den enhet de är förenade till att vara, underordnade inför Gud.
Underordna er varandra i Kristi fruktan. Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud - han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. (Ef. 5:21 ff)
Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden. Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren. (Ef. 6:1-4)
Att ”hedra sina föräldrar” innebär inte att ge dem möjligheten att bete sig hursomhelst mot sina barn för sitt eget bästa skull, utan för att kärleken de fått genom att underordna sig Gud ska kunna flöda över till barnet. Det förutsätter då förstås att någon av dem gör sig själv till Herre och Gud, utan låter den allsmäktige Skaparen vara ”den Han är”. Föräldrar som inte är bra exempel får man likt Jesus be Gud förlåta ”då de inte vet vad de gör!” Även om man inte erbjuds kärlek från sina föräldrar, så finns det andra människor som är bra förebilder och som vill dela med sig av kärlekens sanna gåva av nåd och ytterst finns där alltid den perfekte himmelske föräldern, ständigt beredd att ödsla sann ovillkorlig kärlek till varje människa på jorden.
Gud välsigne dig!
< Frågor och svar