Utgångsläget när det gäller livet är att det är tråkigt och meningslöst. Varför jagar vi annars efter mening och söker det som är roligt? Inte brukar väl folk utgå ifrån att livet är roligt och meningsfullt och av den anledningen gör allt för att söka meningslöshet och tråkigheter. Även de flesta med riktigt mörka tankar gör sitt bästa (instinktivt?) att fly sanningen och söka något slags bättre tillvaro. Sen finns det de som ger upp i stunder av klarsynthet och inte kan fly.
Jag vill påpeka att även jag gör mitt bästa för att fly det mörka grundtillstånd vi existentiellt medvetna varelser har som förutsättning för vår existens. Jag är medveten om detta tragiska vi har hamnat i, men försöker undvika klarsynthet om sanningen (fly) och intalar mig själv hellre att den sanningen är en lögn och att där finns något som är verklig Sanning, en mer hoppfull tolkning av verkligheten och jag menar att jag på den punkten är precis som alla vi "överlevare". Men mitt hopp sträcker sig längre än att bara ta sig igenom detta liv som vi känner det...
Sedan 1996-97 är Jesus den sanna vägen för mig, den som ger mig hopp, att tillvarons utgångsläge en dag kommer att förvandlas till det motsatta. En värld, ett liv, som på alla sätt är tvärtom än den verklighet vi nu tar för sann. En förvandlad verklighet där mörker blir ljus, sorg blir glädje, död blir liv, ändligt blir oändligt, tid blir tidlös osv. Det är det löfte Jesus gav och det jag helst väljer att fly till.
Men subjektiva uppfattning (som ändå delas med väldigt många andra på jorden genom historien) är att den flyktväg i det hopp Jesus erbjuder väger tyngre och än andra flyktvägar som t.ex. arbete, nöjen, resor, berusningsmedel, sex, förhållanden, barn eller annat som endast innebär "plåster på såren" och begränsat hopp för den tid vi är här.
När jag lever i detta HOPP är jag inte mörk i sinnet, men i mina stunder blir jag varse om det jag upplever mig VETA och då kan jag, med all rätt, låta väldigt mörk i sinnet. Då kan jag till och med önska att jag blev befriad från detta och för alltid leva i det jag hoppas. Men jag är en av alla oss överlevare och fortsätter att hoppas på att bli en överlevare i en större mening.